Vet inte riktigt om jag pallar dra hela historien här men kan ge lite information hur det har varit under min uppväxt.
Min far har aldrig varit en "bra " pappa, han har aldrig varit en pålitlig människa som håller sitt ord, han har aldrig funnits vid min sida när jag har behövt honom som en faders figur, han har sällan fått mig att känna mig riktigt älskad av honom men trots det har han i mina ögon varit någon jag har sett upp till och älskat för han är trots allt min pappa och jag har levt på mitt hopp.
Han har problem, eller som vissa kallar det en "sjukdom" som kallas Alkoholism, men han är också en narkoman.
Han har hållit på med drogen, Amfetamin i större delen av sitt liv, men haft uppehåll på flera år i taget.
Och när min mamma och pappa träffades var han ren, sen höll han på i smyg i flera år vilket skulle avslöjas då han under sina avtändningar misshandlade min mamma grovt gång på gång.
Hon fick självklart nog då hon dagen med stora D, fick hoppa ner från badrumsfönstret på andra våningen för att rädda sitt liv.
Hon flyttade med oss barn till Norrland ( jag 4 år), men det är en helt annan historia....
Under hela min uppväxt så har min kontakt funnits med min far mest under de tider han har suttit i fängelset, det är ju då han har varit ren och helt underbar, det är då han har varit min pappa.
Min mor har varit noga med att inte tala dåligt om min pappa för att jag själv ska kunna bilda en uppfattning om honom vilket jag idag uppskattar och respekterar högt, tack mamma du är min klippa och den starkaste kvinnan jag någonsin mött.
Sista gången min pappa, för ca 13 år sedan, satt i fängelset så skrev jag ett brev till honom att jag inte orkade vara orolig för honom mer, jag orkade inte leta efter honom på sjukhus, fängelser och i dödsannonserna de gånger han sa att skulle dyka upp med inte gjorde det.
Jag skrev att jag inte längre orkade springa och kolla i fönsterna efter honom på julen, på nyår, på mina födelsedagar för att han hade lovat att komma.
Nej jag var 16 år och hade helt enkelt fått nog, så jag skrev att jag önskade honom döden för då skulle jag i af slippa oroa mig.
Han tog till sig det jag skrev och gick på behandling, sedan började han jobba på Länkarna och hjälp andra med drog och alkohol problem.
Allt var kanon i 12 hela år, han jobbade, blev av med alla skulder, reste, köpte bil helt lagligt, fick lägenhet, träffade en kvinna och umgicks med oss i familjen.
Han blev min pappa, och jag började sakta med säkert lära känna honom.
För ett år sedan kom han i dispyt med sin dåvarande chef på Länkarna vilket resulterade i att han sa upp sig.
Helt rätt av min far att inte stanna på Länkarna, men när jag fick veta att han sagt upp sig fick jag genast tillbaka den där klumpen av obehag och oro i magen som under alla dessa år lyst med sin frånvaro.
Fuck fuck fuck..........Hur ska min pappa klara att leva ett liv utan rutiner, utan ett jobb att gå till, hur ska han fördriva tiden, hur va varför?...
Pappa sa att allt skulle fixa sig, han skulle njuta av lite ledighet och resa till Thailand för att sen söka nytt jobb med nya krafter.
Ja det lät ju inte helt fel, jag trodde honom och oron försvann men den där olustiga känslan av att något inte stämde fanns kvar.
Började märka att något inte var som det skulle när han kom till bb dagen då min underbara dotter Wilda kom.
Han var upp i varv och stissig, allmänt obehaglig att vara nära.
Bad min far att gå, och det gjorde han men han blev arg.
Helt totalt förstörd kände jag mig, uppgiven och arg för att han kom och förstörde min viktigaste dag i hela mitt liv.
Andra saker som har gett tecken på att allt inte är som det ska är hans frånvaro, mindre telefonsamtal, tomma löften, allt som jag HATADE förut har jag fått känna igen...
Åkte hem till honom en dag och ställde frågan om han börjat med droger igen.
Han var ärlig och sa Ja, och förklarade något i stil med att hans dagar var så tråkiga att han börjat dricka och att det ena ledde till det andra, jag hörde inte så mycket av det han sa, min värld, min bild av honom allt bara passerade i bilder och tankarna var i kaos......
Jag gick med stor sorg i mitt hjärta, jag kunde inte sluta gråta..
Förstod i den stunden att jag måste släppa taget av min far för att kunna leva mitt liv med min familj i lugn och ro.
Måste börja förstå att han är en vuxen man med stora problem som ingen kan lösa åt honom, jag kan inte göra något åt det.
Jag kan inte få honom att ändra sig, jag hans dotter kan inte mer än att släppa taget...
Jag fattar ingenting, helt ärligt.
Jag känner mig tom, jag vet inte, det gör ont men vill inte att han ska få mig att må dåligt längre.
Jag har lidit tillräckligt.. Trodde jag.......
Fick ett samtal i förrgår av min mamma, hon berättade att pappa sitter häktad i Nyköping för grovt narkotika brott.
Bra tänkte jag en langare mindre.
Helt jävla otroligt, han var ju ren i 12 år och nu under detta året så har allt bara gått utför.
Att han inte uppskattar oss i familjen mer, han har så mycket mer på den här sidan av livet så mycket mer kärlek.
Fattar inte hur han kan välja att leva sitt liv med narkomaner, tjuvar, lögnare, bedragare luffare, svin, idioter, äckel pundare, istället för oss, hans barn och barnbarn.
Hur fan funkar man då????
DET ÄR NÅGOT JÄVLIGT FEL PÅ DIG OCH DU SKA VETA ATT ORDET HAT HAR JUST FÅTT MENING.
JAG HATAR ALLT DU STÅR FÖR...
Hoppas du ruttnar i fängelset....
:( Så ledsen för din skull gumman... Du förtjänar så mycket mera.... Jag å Hannibal finns här för dig!! Vi älskar dig!!
SvaraRadera