Depp.

Jag sitter här nu och känner att jag bara skulle vilja skrika högt!!
Ibland har man sådana dagar och idag är det en sådan för mig.
Fan jag blir så jävla trött på allt, och då menar jag inte livet men på mycket som hör livet till...
Nu har Hippo varit hemma i 1 helt dygn och det började bra.
Igår innan han kom hem gjorde jag mig fin och klädde upp mig, sprang och kollade i fönstrena efter bilen, jag kände fjärilar i magen och det var väldigt länge sen sist så det var underbart.
Men idag känns allt bara skiiiiiiit.
Jag är trött, både mentalt och fysiskt.
UTMATTAD, kanske är rätta ordet, ända in i själen.
Hippo har en massa problem på sin firma, och jag förstår att det är tufft för honom nu och jag gör mitt bästa för att finnas och stå vid hans sida.
Men det har pågått under 1 månad och nu är det jag som måste få lite stöd för att orka och hitta nya krafter.
Men som det ser ut nu så får jag skjuta undan mina känslor och vara en stöttade pelare fast jag själv håller på att rasa.
Fan hur ska detta gå till??
Wilda är och kommer alltid att vara min första prioritering i livet, dvs se till att hon mår bra och har det bra.
Men jag väntar mig också att Hippo ska finnas och vara DÄR trots att firman går dåligt, det kanske är lättare sagt än gjort men man får försöka hitta en balans.
Ibland kan jag sitta och känna agg mot firman som tar så mycket av honom, samtidigt som jag känner att jag måste vara förstående.
Det är inte lätt att vara stöttande när man själv är sårbar.
Ibland känns det som om jag inte räcker till.
Frustrationen inom mig växer och jag vet inte hur jag riktigt ska hantera det.
Jag känner mig ensam, ensam i detta förhållande trots att vi två och när jag tänker på det blir jag oerhört ledsen.
Vi har saker vi måste ta tag i och det vet vi båda, frågan är bara är vi villiga att kämpa?
Som det ser ut nu har vi bara låtit allt rinna ut i sanden, men NU måste något ske för att det ska bli bättre.
Jag älskar honom..